..och jag känner att jag är ganska rätt i beskrivningen. Jag är sedan ett år inte längre beroende av mina träningspass hemma på Värmdö – jag har blivit periodare, -och det ska man vara läser jag, medan jag skruvar ner mig lite bekvämare i bussätet. Nåja, vad det handlar om är inte att träna intensivt i två veckor för att sedan ta ett uppehåll i tre veckor, -det handlar om att kunna variera så att hela kroppen och knoppen får sitt.

Det är det där med olikheterna som bär med sig något vettigt. Olika träningsformer samspelar för det bästa, olika kunskaper befruktar varandra så länge de kan presenteras och respekteras som komplementärer och inte sanningar att starta krig utifrån.

I flera grupper på olika nivåer har jag fått möjlighet att syna vad skillnader och olikheter i kunnande och erfarenheter kan göra om man kan få dem i spel med varandra på ett vettigt sätt. I spel, med intentionen att hamna i någon slags samspel för en gemensam sak. En verksamhet – en uppgift, en framtid, eller ett uppdrag kanske!

Men funkar detta? Ja med en tydliggjord målsättning som kommuniceras pedagogiskt utan överordning eller underordning kan det fungera. Först måste man undersöka skillnader och olikheter, prata om dem, vrida och vända på olika perspektiv och föreställningar. Men det är inte alltid vi uppfattar att detta är tillräckligt effektivt, snabbt och anpassat in i dagens Lean - tänkande. Men jag vill nog, utifrån ovanstående snabbskiss, fortsätta att slå ett slag för reflektionens betydelse oavsett vad det samtida organisatoriska idealtypiska kallas.

I DN i morse läste jag nåt kul som inte har någonting särskilt med dagens text att göra, annat än möjligen förmågan att anpassa sig i skarpt läge:

  ……"Den italienske tupp som börjat lägga ägg sedan räven tagit alla hönorna hade helt enkelt ingen annat val"……..

Monica