|
|
| Äntligen påsk! |
|
Påsken är för många den högtid då man står mitt emellan nyårets löften om nya tag och sommarledighetens krav på avslutade projekt. Behovet av at få stänga av det professionella och öppna det sociala pockar angeläget på. Vågar man släppa taget för påskens inträde? Fungerande tillitsfulla professionella relationer i arbetslivet tar ju tid att bygga! De kanaliseras i bästa fall i delaktighet och yrkesmässig närvaro. Med påskris och äggmålning inträder ett liknande scenario på hemmaplan, -behovet av att odla alla goda sociala relationer med dem som står en nära. Hur ska man hinna? Övergången mellan vardag och helgdag kräver sin egen kompetens. Traditioner är viktiga sätt att hålla liv i det gemensamma -samtidigt som de ofta beskrivs som unika för varje familj eller sammanhang där de används. ”Vi äter alltid ägg som vi målat tillsammans, men de måste målas dagen före i härbret nere vid bryggan”. Ve den ingifte som föreslår något annat! Vi hyllar goda styr-och ledstrukturer som är begripliga. ”Alla vet att det är mormor som bestämmer när påsklunchen kan börja” säger svägerskan -som för femte året i rad med järnhand arrangerar påsklunchen i stort sett på egen hand. Att mormor är fullt upptagen med högläsning för barnbarnen behöver inte betyda att strukturen måste ändras -bara alla vet hur det går till rent informellt. Liksom i arbetslivet ställs vi inför ett faktum. Strukturen påverkas i det vardagliga av rörelsen. Nya sätt att åstadkomma det traditionella förändrar i en mening traditionen till något nytt -som omgående blir del av det historiska värdet vi kämpar för att uppehålla. I påskhelgen, när familjer möter familjer, och snarlika men ändå specifika traditioner ska samsas om utrymmet, påminns vi om samma företeelser som sker i det professionella. Traditionens strukturer kan inte överordnas det kognitiva, -våra tankemässiga strukturer –de behöver hanteras med respekt på samma dagordning samtidigt. Först då kan påsken bli precis sådär lyckad som vi älskar att minnas den, |



